Liberalernas svanesång
Jag hade egentligen tänkt att publicera denna artikel några dagar efter Liberalernas och SDs presskonferens, men sen hände så mycket att jag avvaktade tills efter den extrainsatta partistämman som slurfördes den 23 mars.
Liberalerna som harvat vid 2% strecket under lång tid har nu hängt upp sig på ett väldigt tunt halmstrå. På samma sätt som att Centern inte kan stödja en S regering där Vänstern ingår så har liberalerna tydligt markerat att en högerregering där Sverigedemokraterna ingår inte finns på kartan. Tills nu. Men vad är det egentligen som har hänt? Simona Mohamsson och majoriteten av partistyrelsen har nu deklarerat att en regering där SD ingår inte är några problem. Samtidigt ställde Simona sin partiledare roll på spel i samband med Landsmötet veckan innan påsk (igår).
Under ett uppenbarligen ganska (tekniskt) kaotiskt möte så fick Simona fortsatt förtroende. Inga motkandidater hade ställt upp vilket var anmärkningsvärt då kritiken var ganska högljudd innan mötet. Att ingen ställde upp för att “ta en för laget” är märkligt och lite fegt enligt min mening. Även om motkandidaten med största sannolikhet skulle falla så skulle det signalera att man inte gillar positionsförflyttningen . Redan nu dagen efter stämman verkar många i den innersta kretsen flagga för att lämna partiet och sina förtroendeuppdrag. Med största sannolikhet kommer beslutet innebära att partiet sakta men säkert förändrar sin väljarbas. De liberaler som är negativa till alla eventuella kärleksförbindelser med SD kommer att förflytta sig vänsterut till C eller S i första hand. Samtidigt kan partiet få ett inflöde av väljare från högersidan, även om jag tror att det inflödet kommer vara marginellt.
Varför gör liberalerna detta?
Liberalernas position kring SD har varit väldigt problematisk. Att släppa in SD i regeringen har varit en showstopper för partiet. Samtidigt har signalerna från alla andra partier i regeringen inte sett några problem med att bli kompisar med SD i en framtida regeringsbildning. Liberalernas ställningstagande har nog med största sannolikhet varit en av orsakerna till det låga förtroendet i olika mätningar. Många som från höger kan tänka sig att rösta/stödrösta på L har haft två huvudanledningar till att stödja partiet:
Det urkassa utgångsläget som med största sannolikhet innebär en röst i sjön då möjligheten att komma upp över 4% är minimal.
Att en röst på liberalerna, och att partiet kommer över 4%, kan innebära att partiet fäller en regering där SD ingår även om Tidögänget har majoritet
I och med att man nu har ändrat inställning kring SD så ökar möjligheterna till stödröster från höger och att man eventuellt kan få röster från S och C, även om det är ytterst osannolikt.
Hjälper eller stjälper detta partiet?
Utan att ta ställning till om det är rätt eller fel att nu acceptera SD så kommer partiet nu med största sannolikhet att mer eller mindre utraderas. Stora delar av partiets väljare kommer att fly partiet vid beslut att omfamna SD. Samtidigt lär få nya ansluta sig till partiet; vilka komparativa fördelar har partiet jämfört med ex KD och M? Inga.
De första mätningarna efter Liberalernas svängning indikerar en viss positiv förändring, men inte så mycket att det nämnvärt påverkar möjligheterna till att närma sig 4% spärren.
Att Birgitta Ohlsson nu har återinträtt i politiken, men inte för Liberalerna, utan för Centern tror jag har mindre inverkan varken för C eller L, förutom att ställningstagandet för/emot Sverigedemokraterna blir ännu mer tydlig. Har man en liberal inställning men ogillar SD= Centern, och om man har en liberal inställning och kan leva med SD=Liberalerna
Om man inte skulle ha gått på styrelsens förslag så skulle nog stora delar av väljarna att stanna kvar, men hela partiet kommer då gå in i en valrörelse med en delvis ny laguppställning och kommer peppras av frågor om hur partiet ställer sig i olika regeringsalternativ. Den nya partiledaren kommer troligen hämtas från partiets vänsterflygel vilket ytterligare kommer öka osäkerheten kring vilket block partiet kommer att föredra.
En ganska intressant spaning kring problematiken är likheterna med Centerns roll på vänstersidan. Vänstern har tydligt deklarerat att man ska sitta i regering om vänstersidan vinner. Samtidigt har Centern lika tydligt deklarerat att man inte kommer rösta för en regering där V ingår. Med andra ord en likartad situation som för L. Dock kan man se en tendens till förflyttning från C. I DN intervjun den 13 mars så svarar Elisabeth Thand Ringqvist såhär på frågan om C stötta en regering där V ingår?
– Inte som det ser ut idag, svarar hon.
Hur menar hon, kan V ingå i en regering om vissa förutsättningar förändras, och i så fall vilka. Det här kommer garanterat bli en fråga C kommer att plågas av under valrörelsen.
En annan intressant spaning är Dagens Nyheters extrema engagemang i frågan om Liberalernas förflyttning. Att tidningen viker sida efter sida åt händelsen är intressant, speciellt med tanke på att partiet i dagsläget ligger kring 2% i väljarstöd. Söndagstidningen innehöll 5 helsidor om Liberalerna, i och för sig två sidor i tidningens genomgång av partiledarna, men under veckan innan omröstningen så har tidningen gett Liberalernas beslut och dess efterverkningar ett enormt utrymme. Att det är ett svek av historiska proportioner är tidningens huvudbudskap. Det är väl fine, men avsaknaden av analys varför Liberalerna tar beslutet är lite störande.
Men över till L och framtiden.
Det är uppenbart att de tre småpartierna C, KD och L kommer fortsatt ha det svårt att hävda sig gentemot de övriga partierna och Liberalernas uttåg från det politiska universumet kommer säkert att följas av de två andra partierna. Men inte i år.
V, S, MP, M och SD är en bukett med partier som positionerar sig väldigt tydligt gentemot varandra och täcker ett stort område på vänster/höger och gal/tan skalan, så de små borgerliga partierna blir mellanmjölksalternativ som inte passar in i det alltmer polariserade politiska universumet. Personligen anser jag att politiken mår bra av småpartier i politikens mittfåra, det ger väljarna ett bredare smörgårdsbord mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.