Liberalernas svanesång

Jag hade egentligen tänkt att publicera denna artikel några dagar efter Liberalernas och SDs presskonferens, men sen hände så mycket att jag avvaktade tills efter den extrainsatta partistämman som slurfördes den 23 mars.

 

Liberalerna som harvat vid 2% strecket under lång tid har nu hängt upp sig på ett väldigt tunt halmstrå. På samma sätt som att Centern inte kan stödja en S regering där Vänstern ingår så har liberalerna tydligt markerat att en högerregering där Sverigedemokraterna ingår inte finns på kartan. Tills nu. Men vad är det egentligen som har hänt? Simona Mohamsson och majoriteten av partistyrelsen har nu deklarerat att en regering där SD ingår inte är några problem. Samtidigt ställde Simona sin partiledare roll på spel i samband med Landsmötet veckan innan påsk (igår).

Under ett uppenbarligen ganska (tekniskt) kaotiskt möte så fick Simona fortsatt förtroende. Inga motkandidater hade ställt upp vilket var anmärkningsvärt då kritiken var ganska högljudd innan mötet. Att ingen ställde upp för att “ta en för laget” är märkligt och lite fegt enligt min mening. Även om motkandidaten med största sannolikhet skulle falla så skulle det signalera att man inte gillar positionsförflyttningen . Redan nu dagen efter stämman verkar många i den innersta kretsen flagga för att lämna partiet och sina förtroendeuppdrag. Med största sannolikhet kommer beslutet innebära att partiet sakta men säkert förändrar sin väljarbas. De liberaler som är negativa till alla eventuella kärleksförbindelser med SD kommer att förflytta sig vänsterut till C eller S i första hand. Samtidigt kan partiet få ett inflöde av väljare från högersidan, även om jag tror att det inflödet kommer vara marginellt.

 

Varför gör liberalerna detta?

Liberalernas position kring SD har varit väldigt problematisk. Att släppa in SD i regeringen har varit en showstopper för partiet. Samtidigt har signalerna från alla andra partier i regeringen inte sett några problem med att bli kompisar med SD i en framtida regeringsbildning. Liberalernas ställningstagande har nog med största sannolikhet varit en av orsakerna till det låga förtroendet i olika mätningar. Många som från höger kan tänka sig att rösta/stödrösta på L har haft två huvudanledningar till att stödja partiet:
Det urkassa utgångsläget som med största sannolikhet innebär en röst i sjön då möjligheten att komma upp över 4% är minimal.
Att en röst på liberalerna, och att partiet kommer över 4%, kan innebära att partiet fäller en regering där SD ingår även om Tidögänget har majoritet

I och med att man nu har ändrat inställning kring SD så ökar möjligheterna till stödröster från höger och att man eventuellt kan få röster från S och C, även om det är ytterst osannolikt.

Hjälper eller stjälper detta partiet?

Utan att ta ställning till om det är rätt eller fel att nu acceptera SD så kommer partiet nu med största sannolikhet att mer eller mindre utraderas. Stora delar av partiets väljare kommer att fly partiet vid beslut att omfamna SD. Samtidigt lär få nya ansluta sig till partiet; vilka komparativa fördelar har partiet jämfört med ex KD och M? Inga.
De första mätningarna efter Liberalernas svängning indikerar en viss positiv förändring, men inte så mycket att det nämnvärt påverkar möjligheterna till att närma sig 4% spärren.

Att Birgitta Ohlsson nu har återinträtt i politiken, men inte för Liberalerna, utan för Centern tror jag har mindre inverkan varken för C eller L, förutom att ställningstagandet för/emot Sverigedemokraterna blir ännu mer tydlig. Har man en liberal inställning men ogillar SD= Centern, och om man har en liberal inställning och kan leva med SD=Liberalerna

Om man inte skulle ha gått på styrelsens förslag så skulle nog stora delar av väljarna att stanna kvar, men hela partiet kommer då gå in i en valrörelse med en delvis ny laguppställning och kommer peppras av frågor om hur partiet ställer sig i olika regeringsalternativ. Den nya partiledaren kommer troligen hämtas från partiets vänsterflygel vilket ytterligare kommer öka osäkerheten kring vilket block partiet kommer att föredra.

En ganska intressant spaning kring problematiken är likheterna med Centerns roll på vänstersidan. Vänstern har tydligt deklarerat att man ska sitta i regering om vänstersidan vinner. Samtidigt har Centern lika tydligt deklarerat att man inte kommer rösta för en regering där V ingår. Med andra ord en likartad situation som för L. Dock kan man se en tendens till förflyttning från C. I DN intervjun den 13 mars så svarar Elisabeth Thand Ringqvist såhär på frågan om C stötta en regering där V ingår?
– Inte som det ser ut idag, svarar hon.
Hur menar hon, kan V ingå i en regering om vissa förutsättningar förändras, och i så fall vilka. Det här kommer garanterat bli en fråga C kommer att plågas av under valrörelsen.

En annan intressant spaning är Dagens Nyheters extrema engagemang i frågan om Liberalernas förflyttning. Att tidningen viker sida efter sida åt händelsen är intressant, speciellt med tanke på att partiet i dagsläget ligger kring 2% i väljarstöd. Söndagstidningen innehöll 5 helsidor om Liberalerna, i och för sig två sidor i tidningens genomgång av partiledarna, men under veckan innan omröstningen så har tidningen gett Liberalernas beslut och dess efterverkningar ett enormt utrymme. Att det är ett svek av historiska proportioner är tidningens huvudbudskap. Det är väl fine, men avsaknaden av analys varför Liberalerna tar beslutet är lite störande.

Men över till L och framtiden.

Det är uppenbart att de tre småpartierna C, KD och L kommer fortsatt ha det svårt att hävda sig gentemot de övriga partierna och Liberalernas uttåg från det politiska universumet kommer säkert att följas av de två andra partierna. Men inte i år.

V, S, MP, M och SD är en bukett med partier som positionerar sig väldigt tydligt gentemot varandra och täcker ett stort område på vänster/höger och gal/tan skalan, så de små borgerliga partierna blir mellanmjölksalternativ som inte passar in i det alltmer polariserade politiska universumet. Personligen anser jag att politiken mår bra av småpartier i politikens mittfåra, det ger väljarna ett bredare smörgårdsbord mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.

Hur kommer då min valanalys att påverka mandatfördelningen och finns det andra möjliga scenarios som förändrar mandatfördelningen och kanske också regeringssammansättningen? Det ska vi ta reda på här, men först några förtydliganden och förutsättningar:
Jag har använt AI (Chat GPT) och valsimulatorn för att simulera olika tänkbara mandatfördelningar Jag kommer skriva en separat artikel om hur jag använder AI på sidan (bla att AI används för att hitta info och beräkna data, inte att skriva)
Förändringar i partisympatier kan slå olika beroende på i vilka valkretsar de sker, men jag har utgått ifrån att det slår ungefär som fördelningen såg ut vid förra valet.
Det här är gissningar som grundar sig på gissningar, så ta det med en nypa salt…

Scenario 1, utfall enligt min valanalys.

Som jag beskrev i valsnack 2, så tror jag att vi får ett regeringsskifte och att Liberalerna åker ut. Det här är ett ganska sannolikt scenario. Valvakan kommer att bli en väldigt snabb tillställning då valresultatet kommer att kunna bekräftas väldigt snabbt.
Som ni kan se nedan så kommer Vänsterblocket få 182 mandat och högerblocket 167. Den största förloraren är självklart Liberalerna som tappar alla sina 16 mandat, medan de största mandatvinnarna är S, MP och KD. En annan intressant effekt är att samtliga högerpartier som är kvar får fler mandat än efter valet 2022, så trots att man förlorar makten så kan man tillsätta fler riksdagsplatser.

Konsekvenser

En direkt konsekvens tror jag blir att Ulf Kristersson avgår som partiledare. Jag tror också att Jimmie Åkesson kommer att avgå, inte för att han har gjort ett dåligt val, utan för att han varit partiledare så länge.
Även i L och C kommer diskussionen kring partiledaren att diskuteras och det är väl inte helt omöjligt att någon får sluta. Ebba Busch kan ev också avgå, men då av samma skäl som Jimmie.
S, MP och V kommer med största sannolikhet att behålla sina partiledare.

Scenario 2, utfall enligt min valanalys, men att även Centern åker ut.

Ett kanske mindre sannolikt scenario, men inte helt omöjligt. Centern har en väldigt negativ trend och om man ligger mellan 3 och 4 procent efter sommaren kan det bli så att man riskerar att åka ut. I det här scenariot så har jag förutsatt att C tappar ytterligare 1 procentenhet och hamnar på 3,5%. Jag har förutsatt att den procentenheten hamnar hos S. Med i övrigt samma procentfördelning som i scenario 2 så kommer ändå västersidan att vinna, men med en extremt knapp marginal. Om bara några procent av tidigare centerväljare istället lägger sin röst på Moderaterna kommer det sista och avgörande mandatet istället gå till Moderaterna och vi får en 175/174 fördelning till högerblockets fördel. Kommer Centern att balansera på 4% spärren så lär valvakan bli en nagelbitare.
Konsekvensen av det här scenariot är väldigt svårt att gissa då några få röster till och från vänster/högerblocken kan få majoriteten att skifta.

Scenario 3, DN-lösningen.

En klassisk modell som inte har prövats sedan 1940-talet, men som förespråkas av Dagens Nyheters ledarredaktion lite då och då. Detta scenario bygger på en “ohelig” allians mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Utifrån scenario 1 så kommer den konstellationen få 186 mandat vilket ger majoritet med en klar marginal. Extremt osannolikt scenario. Den enda situation som eventuellt kan trigga en sådan lösning är en omvärld som mer eller mindre tvingar fram ett samarbete. Exempelvis en rysk invasion i någon av de baltiska staterna. I ett läge som nu (början av februari 2026) så finns det inget som skulle kunna motivera en sådan lösning. Det är egentligen ingen lösning som på ett avgörande sätt skulle innebära en större realpolitisk skillnad jämfört med nu, men en gigantisk skillnad i synen på blockpolitiken. Scenario 3 skulle med största sannolikhet påverka Moderaterna väldigt negativt (om det inte föranletts av en omvärldssituation som mer eller mindre tvingade in oss i den situationen), speciellt då deras inflytande via exempelvis ministrar skulle vara betydligt lägre jämfört med Socialdemokraterna.

Nu när valåret är inlett så tänker jag inleda med en partistatusrapport.

Liksom i det första valsnacket så kommer jag utgå från mätningar 2025 (dec-jan), samma period i år och valresultatet 2022. Jag kommer att gå igenom partierna för lägst utfall till högst relaterat till de senaste undersökningarna. Liberalerna skippar jag då jag redan har recenserat dem i valsnack 1.

 

Liberalerna. Valprognos 2%

 

Kristdemokraterna. Valprognos 5,5-6%

Ebba Busch och KD fortsätter att balansera på 4 procent spärren. Trots (eller på grund av) ganska tydliga ställningstaganden i migrationspolitiken (tuffare krav), könstillhörighetsfrågan och brott och straff har det inte gett några större avtryck på väljarkåren om man ser till undersökningarna. Det som däremot ser positivt ut är att partiet nu ligger ganska stabilt kring (och över) 4 procent från att i undersökningar de senaste åren legat på omkring 3%. Troligen kommer även den pågående debatten kring könstillhörighet, där KD och SD var emot lagen som beslutades 2024 som innebar förenklad process för att byta kön, gynna partiet. Att Moderaterna nu backar från beslutet man varit med att fatta kommer säkert uppfattas som inkonsekvent och att en del väljare på högersidan väljer KD istället för M.
Sammanfattningsvis tror jag att KD kommer att klara spärren med marginal i år. Stödröster från M och SD samt Ebbas vanligtvis starka valslutspurt gör att KD hamnar mellan 5,5 till 6%. Dock tror jag inte att det kommer påverka blocken, uppgången tas inom Tidöpartierna.

Centern. Valprognos 4-4,5% med varningsflagga

 

Centern mår inte bra. Stödet har nästan halverats sedan valundersökningen december-januari 2022. Huvudanledningen kan härledas till partiledarbyten. Efter Annie Lööfs avgång i början av 2023 så har partiledarsituationen varit milt sagt turbulent. Efterträdaren Muharrem Demirok höll i två år, men fick avgå (frivilligt eller inte), och posten övertogs efter lång övertalning av Anna Karin Hatt som kastade in handduken efter drygt ett halvår (frivilligt). Den nuvarande partiledaren, Elisabeth Thand Ringqvist, har inte fått en bra start med väljarsympatier under 4 procent. Det är endast under Muharrems partiledarskap som Centern legat under 4% om man tittar på ett väldigt långt perspektiv bakåt. Elisabeth Thand Ringqvist kan också ses som en interimslösning då hon inte valts på en partikongress vilket kan göra hennes interna politiska mandat lite osäkert.
Hade Anna Karin Hatt fortsatt är jag helt övertygad att Centern nu legat stabilt en bra bit över 4%, men som det ser ut nu så kommer våren vara avgörande. Exempelvis kommer eventuella partiledardebatter visa om Elisabeth Thand Ringqvist når ut i media och om hon kan hitta några områden där man kan visa på slagkraftiga positioner.
Men eftersom Centern har en helt annan väljarbas jämfört med tidigare så tror jag inte heller att tappet i väljare kommer att påverka blocken speciellt mycket. Jag har satt en varningsflagga på Centern då det finns en möjlighet att tappet fortsätter och att man då kan riskera att hamna under strecket.

Miljöpartiet. Valprognos 6-6,5%

Miljöpartiet är ganska intressant. Trots att miljöfrågorna numera är betydligt lägre prioriterade bland väljarna så är väljarunderlaget relativt stabilt. Troligen har bytet av språkrör påverkat positivt. Förtroendet för Amanda Lind är betydligt högre jämfört med tidigare språkröret Märta Stenevi.
Partiets stora utmaning är att fortsatt försöka hålla miljöfrågorna högt upp på agendan. Det är samtidigt tydligt att miljöfrågan börjar ändra karaktär något. Den relativt “aggressiva” miljöpolitiken som drivits av speciellt EU och Sverige börjar nu luckras upp och man ser miljöpolitik i ett vidare perspektiv där utfasningen av bilar med fossilt bränsle är ett tydligt exempel.
Miljöpartiet kan utan tvekan bibehålla en progressiv miljöpolitik, men om den uppfattas som absurd av väljarna så kan det slå tillbaka. Miljöpartiets program ser oftast ganska bra ut på papperet, men när politiken översätts till faktiska beslut så kan de av många upplevas som märkliga. Exempel på det är införandet av miljözoner i Stockholm. Hur kan miljön tjäna på att Hornsgatan är dubbfri och att man istället måste ta omvägar för att ta sig från exempelvis Slussen till Hornstull?
Som det ser ut nu så kommer Miljöpartiet klara sig, men en ännu mer orolig omvärld kan eventuellt påverka partiet negativt.

Vänstern. Valprognos 6,5-7%

Ytterligare ett parti som ändrat väljarbas. Från ett tydligt arbetarparti med basen i industrikommuner till ett akademiskt storstadsparti. Partiet har också fått ett visst inflöde av sympatisörer från pro-Palestinska grupper, även om den andelen troligen inte är speciellt stor. Vänstern är också ett parti (liksom SD) där politiska skandaler har en marginell inverkan på väljarstödet. Exempelvis stormen kring Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat som sedan uteslöts av partiet har inte haft någon mätbar inverkan på partisympatierna. Partiet har också varit väldigt tydlig i Israel/Palestina konflikten vilket inneburit en styrka i det segmentet.
Den stora utmaningen är nog regeringsfrågan och hur långt partiet vill gå i att kräva ministerposter. Ett alltför starkt ställningstagande kan innebära att vissa väljer Socialdemokraterna istället för att inte ge vänstern alltför stort inflytande. Skulle partiet få mellan 4-5% i valet så kommer det vara svårt att försvara eventuella ministerposter. Om ens några.

De tre drakarna

Moderaterna. Valprognos 19%

Jag har oftast en tendens att lägga Moderaterna lite för högt i mina prognoser, och kanske även denna gång.
Moderaterna är ett parti med problem. Det lite märkliga är att man gjort det mesta rätt utifrån det man förutsatt sig. Stora förändringar i flyktingpolitiken, hårdare tag kopplat till brott och straff, en mer populistisk miljö/energipolitik och en stabilare inflation/ränta. Väljarna ger dock inte partiet godkänt. Att ligga under 20% och samtidigt ha lägre stöd än Sverigedemokraterna måste kännas förnedrande. Jag tror också att de potentiella väljare man kan rekrytera ligger till vänster och inte till höger. SD verkar ligga väldigt stabilt strax över 20% och någon flykt därifrån till M ser i dagsläget inte speciellt troligt ut. Problemet med att rikta blicken åt vänster kan bli att man då tappar väljare till SD. Det är också svårt att se vilka frågor som skulle locka tillbaka speciellt storstadsväljarna, vilka man tappat i stor grad de senaste åren.

Varför tappar M väljare?
Det är nog svårt att hitta en enkel förklaring, men några faktorer tror jag har påverkat mer än andra

• Fortsatt hög arbetslöshet. Sverige har inte återhämtat sig efter Covid/Ukraina/Inflation och räntechocken. Arbetslösheten är exceptionell, både i Sverige och i ett EU-perspektiv. Man har inte lyckat med att få hjulen att rulla igen. Skattesänkningar, höjda rotavdrag och andra stimulansåtgärder har inte påverkat alls. Det finns inte heller några indikationer att det kommer att förbättras den närmaste tiden så arbetslösheten kommer garanterat bli en valfråga där M lär få en del stryk.
• De historiskt ideologiska stridsfrågorna saknas. Frågor kring bland annat migration, brottslighet, försvar och energi/klimat är mer eller mindre neutraliserade av Socialdemokraterna. Även om det finns skillnader så är huvudbudskapen väldigt lika mellan M och S. Det innebär att valrörelsen kommer att innehålla andra frågor som jag tror S kommer att tjäna på, exempelvis arbetslöshet och rena plånboksfrågor som jag är tveksam att M kommer att vinna.
• Konsekvenser av fattade beslut. Här har vi några beslut där M fått ta en del kritik. Exempelvis försörjningskravet och spårbytesförändringen där media har plockat fram flera exempel på hur det slagit fel. Ett annat är Könstillhörighetslagen där M nu har backar och vill se över lagen man beslutade om för ca ett år sedan.

Det som kan rädda Moderaterna tar jag upp i analysen av Socialdemokraterna

Sverigedemokraterna. Valprognos 21%

Också lite märkligt att SD fortsätter med en stabil förankring över 20%. Migrationsfrågan är inte alls lika viktig för väljarna som tidigare, men trots det så tappar inte SD i förtroende. Många av de regeringsbeslut som fattats inom migration och brottslighet har haft en väldigt tydlig SD profil, men de är beslutade och genomförda nu så jag trodde nog att SD skulle sjunka ganska markant under denna valperiod. Det är ännu mer uppenbart att ytterlighetspartierna SD, V och MP har en väldigt stark väljarbas och att de stora förändringarna i väljarsympatier sker i mitten.
SD är likt V väldigt stryktåliga när det gäller skandaler. Avslöjade rasistpolitiker eller klammeri med rättvisan verkar inte påverka förtroendet nämnvärt.
Jag får nästan intrycket att de som röstar på SD gör det som en försäkring att vi inte hamnar i ett alltför liberalt migrationsläge igen. Även om SD vill strama åt migrationen ännu mer och vill ha ännu tuffare tag mot brottslighet så tror jag att både partiet och väljarna är ganska nöjda med vad som åstadkommits under denna valperiod.

Vad kan få SD att tappa rejält?

Jag kan egentligen bara se två sannolika scenarier där SD kan tappa rejält

• Partiledarbyte, att Jimmie Åkesson väljer att kliva av innan valet. Ganska osannolikt, men inte helt omöjligt efter valet. 20 år som partiledare kanske räcker, men den överlämningen kan nog bli stökig.
• Fortsatt minskat intresse kring migrationsfrågor och en lugn sommar med få skjutningar och annat brottsrelaterat. SD bygger mycket av sitt narrativ på att beskriva hur eländigt det är, men speciellt hur det har varit kring migration och brott. Migrationen är i dagsläget historisk låg och tendensen kring minskad brottslighet ser väldigt bra ut. Försvinner frågorna helt i valet så kan det påverka SD negativt.

Socialdemokraterna. Valprognos 32%

Även om S inte är uppe i procenttal som på 60 och 70-talet så ligger man nu stabilt över 30%. Partiet har varit väldigt smart i och med att man lagt sig väldigt nära Tidöpartierna i många stora och viktiga frågor som jag delvis beskriver i Moderaternas analys. Migrationen, brottslighet, försvar och energi lär inte vara fokusområden i valdebatterna, även om Tidöpartierna kommer försöka allt de kan för att lyfta dessa frågor och anklaga S för att vara passiva. Det gör att frågor kring välfärd, mer pengar i plånboken för “vanligt folk”, social trygghet och vård kan komma att dominera valrörelsen. De är områden Tidögänget har väldigt svårt att bemöta. Socialdemokraterna har egentligen bara tre problem, men de problemen är stora. Jag tänker på V, MP och C. Som sagt så ligger nu S väldigt nära Tidö i många tunga områden, men de gör verkligen inte deras eventuella stödpartier. Speciellt kring migration och energi så sticker V MP och C ut med en betydligt mer liberal inställning till migration och en mer restriktiv inställning till bland annat kärnkraftsutbyggnad. Samtidigt är den ideologiska skillnaden mellan C och V större än mellan L och SD, vilket gör att det kommer att bli svårt att hitta bra kompromisser.
Lyckas Moderaterna med att få samverkan inom oppositionspartierna till att bli en huvudfråga till valet och att stödpartierna ännu tydligare signalerar att de vill ha inflytande (läs regeringsposter) så kommer det påverka S negativt.

Sammanfattning: Maggan blir Statsminister

Enligt min prognos så blir det regeringsskifte i år. Jag tror däremot inte att gapet kommer vara lika stort som i de senaste valundersökningarna. I nästa valsnack ska jag fördjupa mig i olika möjliga scenarier på mandatnivå och med hänsyn tagen till partier som eventuellt kan åka ut.

Okey, då är det dags att kavla upp ärmarna och börja titta på valåret 2026, och samtidigt väcka till liv denna lätt avsomnade websida.
Jag ska försöka publicera minst en artikel varje vecka, men det blir kanske fler nu i början.
Utgångspunkten för denna första analys är årets första partisympatimätning som Sveriges Radio publicerade idag (7 januari 2026). I den mätningen hamnade tre partier under riksdagsspärren, KD, Liberalerna och Centern. Samtidigt, om man ser på Decembermätningen som SVT beställt så är det bara liberalerna som hamnar under spärren, medan Centern och KD hamnar kring 5%.

En kort sammanfattning om läget just nu är att tre partier kan sitta stilla i båten, S, M och SD. Två partier, V och MP kan nog känna sig ganska säkra just nu även om det gungar lite. Två partier, KD och C balanserar kring 4% där C nog är det parti som bör känna sig mest oroliga. Sen har vi sorgebarnet L som parkerat kring 2 procent, ett milt sagt prekärt läge drygt 9 månader innan valet. Samtidigt, om man tittar på hur läget var för L januari/februari 2022 så var läget nästa lika jobbigt. Men efter partiledarbytet så återhämtade sig L och klarade spärren till valet.

Det troliga är dock att L denna gång inte kommer klara sig, och det finns några huvudanledningar till varför jag tror det:
- L uttalande om att inte stödja en ev framtida regering som innefattar ministrar från Sverigedemokraterna. Det är i och för sig inget konstigt med det, ett tydligt ställningstagande mot SD, men kan innebära att man tappar stödröster från högersidan. Moderater och Sverigedemokrater kommer med största sannolikhet stödrösta på KD istället.
- Liberalernas tipping point. Om L förankrar sig kring 2 procent kommer väljarna börja fly om det består in i augusti. Hade man inte bytt partiledare innan valet 2022 så är det tveksamt att Liberalerna suttit i riksdagen nu.
- Avsaknad av profilfrågor som tar sig igenom bruset. Kan någon exempelvis visa på tre viktiga frågor där Liberalerna har en särskild profil? Tveksamt. Speciellt nu när Internationella frågor kring Venezuela, Iran, Gaza, Ukraina och Grönland tar mesta delen av medieutrymmet gör det svårt för Liberalerna (och för den delen många andra partier) att profilera sig.

Finns det något som kan rädda L?

Ett nytt partiledarbyte ter sig ganska osannolikt, speciellt då ”bänken” (potenta och villiga partiledarkandidater) är väldigt svag. Mohamsson är så ny att ett byte skulle upplevas väldigt desperat.
Läser man på liberalerna hemsida är huvudfrågorna skola, integration och miIjö/klimat. Kanske inga kioskvältarområden för att få in horder av ny väljare.

Problemet är också att Liberalernas huvudfråga, skolan, har fått ta ganska mycket stryk den senaste tiden. Mycket av det som upplevs som problem inom skolan kan till stor del härledas till reformer som drivits av L, ex friskolor och flummiga läroplaner. Det är väl ingen som tror att skolan kommer att förstatligas, men varenda avslöjade om ”giriga” och religiösa friskolor gynnar absolut inte Liberalerna, även om man nu föreslår förbud mot just religiösa skolar.

Så Liberalerna lär åka ut i septembervalet om inget sensationellt händer.